Helena Dahlbäck berättar här nära och roligt om en tioårig flicka och hennes familj och vänner.
Kristin Hallberg skriver i en recension i Svenska Dagbladet att det "finns en slags stillsam feminism i Helena Dahlbäcks Julia-böcker". Det händer inga stora saker, vi får följa Julia i hennes vardag. Själv sa Helena Dahlbäck att det viktiga för henne just är att skildra vardagens inre dramatik, spelet under ytan.
(1960-2000) Helena Dahlbäck debuterade 1991 med "Min syster Lotta och jag", en berättelse om två systrar som är varandras motsatser och ändå lika som bär.
Helena Dahlbäck sa själv att hon mest inspirerades av sin egen barndom. Det bästa hon visste då var att läsa och att tänka. Hon skrev dagbok om hur det var, men också om hur hon ville att det skulle vara. Hon var ganska stillsam, ville inte gärna synas. Hon befann sig i mitten av en stor syskonskara, de var sju barn sammanlagt och hade massor av husdjur.
Föräldrarna arbetade som läkare och familjen flyttade runt en hel del vilket gjorde det svårt att rota sig någonstans. Syskonen blev därför hennes stora trygghet och barndomen var fylld av spännande lekar.
Helena Dahlbäck var i botten konstkritiker och museimänniska, och arbetade bl.a. som bildpedagog i Montessoriförskolan. 1993 gav hon ut den första boken om Julia, "Julias bok", därefter följde "Julia för alltid" (1994), "Jag, Julia" (1995) och "Julias höst" (1996), alla illustrerade av Erika Eklund. Julia-böckerna kom till så att Helena Dahlbäck lärde känna några 10-åriga flickor som brukade komma och äta mellanmål och leka med hennes döttrar varje dag. De berättade om sina hemlisar, om de killar de gillade och om att fråga chans. Men, sa Helena Dahlbäck, själv skulle hon aldrig ha vågat fråga chans eller tala om kärlek när hon var i deras ålder. Hon blev röd i ansiktet så fort hon fick frågan i skolan.
Kristin Hallberg skriver i en recension i Svenska Dagbladet att det "finns en slags stillsam feminism i Helena Dahlbäcks Julia-böcker". Det händer inga stora saker, vi får följa Julia i hennes vardag. Själv sa Helena Dahlbäck att det viktiga för henne just är att skildra vardagens inre dramatik, spelet under ytan.
Med "Jag, Julia" och "Min läsebok" (utgiven på annat förlag) vann Helena Dahlbäck 1995 års Nils Holgersson-plakett för bästa barn och ungdomsbok. I motiveringen kallas hon för "en glädjeskrivare", och språket i "Jag, Julia" beskrivs som "mitt-i-prick, ett språk som gör det som är "vanligt" och "typiskt" hos Julia på en gång både bekant och spännande".