Ophelia James flydde från sitt eget bröllop och lämnade en viscount vid altaret, med äktenskapsförordet påskrivet och halva det fina London i bänkarna. Hon vet mycket väl att det kommer att bli säsongens skandal, men hon kunde inte förmå sig att gifta sig med en man som föraktade henne. Under sin gudmors beskydd, i ett lågt grått hus i de walesiska bergen, kallar hon sig miss Jones: ingen alls, i lånade klänningar, en halv värld från sin mors Bombay och utom räckhåll för sin fars ostindiska förmögenhet. Så snöar passen igen, och en hertig kommer uppför uppfarten. Adrian Sutton, sjätte hertig av Calder, har kommit till det enda hus där ingen någonsin har bett honom att vara hertig. Hans faster möter honom i dörren utan att le, och på trappan står en ung kvinna, liten och stilla, i en klänning som en guvernant kunde ha burit, och betraktar honom som räven betraktar hundarna. Snön håller inte passet stängt för evigt, och mannen som Ophelia flydde från behöver hennes förmögenhet alldeles för väl för att någonsin sluta leta. En varm och oskuldsfull julromance i regencymiljö: insnöad i ett avlägset walesiskt herresäte, en flyende brud som håller sig gömd och en hertig som lägger märke till alldeles för mycket. Utan explicita scener, men full av snö, levande ljus och julsånger.
Ophelia James flydde från sitt eget bröllop och lämnade en viscount vid altaret, med äktenskapsförordet påskrivet och halva det fina London i bänkarna. Hon vet mycket väl att det kommer att bli säsongens skandal, men hon kunde inte förmå sig att gifta sig med en man som föraktade henne. Under sin...